QritiQ 003: Tipping Point, del 2

Som utlovat fortsätter vi konversationen om Tipping Point av Malmcolm Gladwell.

högerklicka och välj "Spara som...".
valfritt avsnitt i QritiQs mp3-spelare.
RSS-länk (se FAQ) eller klicka på iTunes 1-klick.

Comments

[Carl J Hamilton]

Tack för nytt program, som är en tydlig uppsnäppning. Lite rappare, lite tydligare.

Några saker jag tänkte på som kanske skulle göra programmet gott:

1. Tala till de som inte läst boken.

Inled varje del av diskussionen med att kort rekapitulera det responemang ni refererar till. Det kan räcka med några meningar, men det är avgörande om programmet skall vara begripligt för den som inte redan läst boken. Låt inte programmet bli till ett obligatoriskt seminarium i skolan, utan en diskussion med en ambition till en bredare publik, som kanske inte har tänkt läsa boken men gärna vill vara med om en intressant diskussion.

2. Lägg till en tydlig egen idé

En intressant kritik av en bok kan stå för sig själv och har en egen idé, som tar sin grund i boken, men som också ger en egen behållning. Ni har flera idéer av den här typen, men förvaltar de inte riktigt, utan de blir till enstaka kommentarer som ibland spretar utan sammanhang.

3. Förstärk rollen som spelfördelare

Bestäm i förväg en eller flera aspekter (se punkt 2 ovan) som boken kritiseras utifrån. Låt Richard sammanfatta vad som sägs i boken (se 1) och formulera en frågeställning, som ni sedan kan dyka ner i. Håll diskussionen en stund kring denna aspekt innan ni lämnar och går in på nästa. Låt rollen som samtalsledare vara en aning tydligare.

4. Klipp bort det som inte blir bra.

Om 30 minuter färdigt material skall vara intressant att lyssna på är det troligen inte baserat på 30 minuter råmaterial. Genom att ha ett par tydliga idéer (2) och medvetet styra in diskussionen på dessa under en period (3) så kommer det bli tydligt vilka delar som spretar och kan klippas bort utan att det blir hackigt.

Och så lite om innehållet:

Ni påpekar att Gladwell är inkonsekvent med begreppet sticky (klibbig i den svenska upplagan). Påminner lite om annan populär-management-litteratur. En förståsigpåare listar en massa disparata exempel på företeelser han gillar, och sätter en egen etikett på dem. Det kan vara Voodoo eller Funky eller Sticky. Men gemensamt är att det är någon som i efterhand pekar på de som lyckats och påstår sig ha förklaringen. Lite som att lista alla fotbollslag som vunnit sin serie belägga dem med nån fräsigt begrepp man just hittat på.

Men det finns ett genomgående tema som jag tycker är konsekvent och tankeväckande. Och det är att han utmanar uppfattningen att stora egenskaper kräver stora orsaker, och visar att sådant vi tror skall bero på något profant i själva verket kan bero på en detalj.

Det exempel som bet mest på mig var historien om präststudenterna, vars empati var direkt beroende på om deras lärare påpekade att de hade bråttom eller ej. Det vi vill tro är djupt rotade karaktärsegenskaper kanske bara är ytliga reaktioner på omgivningen - vara sig det gäller kriminellt beteende, empati för en hostande uteliggare eller benägenhet att rösta på republikanerna.